Placeholder text
Blasen nu alla.44 visor av
Only 1 item left in stock
Description
Inte alltid visar arrangemangen önskvärd stilkänsla. Naturligtvis kan man 'fylla ut' den enkla, nästa primitiva harmonik som Olof Åhlström gav de bellmanska visorna i de första utgåvorna (Fredmans epistlar år 1790, Fredmans sånger 1791) - Åhlström var Bellmans ovärderlige och nödvändige hjälpare, ty Bellman kunde själv inte teckna ned och arrangera sina melodier. Men man bör akta sig för att alltför hårt 'modernisera' Bellmans musik. Då förrycker man den. Bellmans tid var rokokons tid, i musiken galant eller försiktigt känslosam eller wienklassicistiskt välbalanserad. Vill man vara riktigt pedantisk kan man hävda att allt arrangerande av Bellmans musik utöver en i stilen måttlig sättning för en sångröst med ackompanjemang av ett ensamt stränginstrument är att våldföra sig på den, och att allt framförande av Bellmans visor annorlunda än det han själv praktiserade är fel. Och hur själv han själv?
'Hans gester, hans röst, hans spelning som äro oförliknelige föröka ännu mera det nöjet man har af sjelva versen som är alltid vacker, ock som innehåller tankar, ömsom löjliga, ömsom sublime, men altid nya, altid starka, altid oväntande, öfver hvilka man ej kan undgå at häpna, ock antingen komma utom sig af förundran eller af skratt' tyckte skalden Johan Gabriel Oxenstierna när han hade hört Bellman sjunga en afton i december 1769, och denna hans dagboksanteckning antyder både den bellmanska diktningens rikedom och det idealiska sättet att förvalta denna rikedom. Det är naturligtvis inte lätt att rätt spela bellmansk enmansteater, men att försöka sig på det kan ingen svensk visälskare låta bli. Vägen till framgång i dylika försök torde ligga i måttlighet, ingen ängslig sådan men en i vilket man klart styr under för tillgjordhet.
I Johan Henrik Kellgrens berömda företal till den första utgåvan av Fredmans epistlar står det: 'Man vet, af de fläste hafva gift sig tillsammans med förut kände melodier; andre finnas dock, som erkänna samme skapare med versen, och nästan alle hafva mer eller mindre emottaglit skaldens ändringar och förbättringar... Aldrig ännu voro skaldekonst och tonkonst mera systerligt förente. Det är icke vers, som äro gjorde til denna musik; icke, musik, som är satt til dessa vers: de hafva så iklädt sig hvarsandras behag, så sammansmält til en skönhet, at man föga kan se hvilken mäst skulle sakna den andra för sin fullkomlighet: verserne, at rätt fattas; eller musiken, at rätt höras.'
'De hafva så iklädt sig hvarandras behag' - ja, det är förklaringen till de bellmanska visornas egenartade charm och till deras märkliga slagkraft. Ty Bellmans lån av musik till sina visor var sällan rätt och slätt ett knyckande, och det var sällan enbart parodi i meningen satir och förlöjligande eller i (den musikhistorisk-musiktekniska) meningen att en tidigare skriven musik appliceras på en ny text. De melodier som Bellman tog upp blev föremål för en hans bearbetning till att framhäva texten och ge den ett större uttryck. Det blev intervalländringar och accentförskjutningar, det blev nybildningar av hela fraser, det blev föreskrifter om ett sångarens härmande av instrument (valthorn, oboe, violoncell etc. med sitt sångsätt, och puka och trumma genom att slå på gitarren eller på bordet). Det blev i många fall helt enkelt ett nykomponerande, ofta ett märkligt raffinerat sådant.
Bellman valde sina melodier ur samtidens kända musikrepertoar, den finare eller den enklare. Mycket ofta blev dansmusiken hans källa. Menuetten, 1700-talets främsta höviska dans, förekommer särskilt ofta - och exempel på Bellmans speciella snille är allt han har förmått dikta i menuettens avmätta rytm: en uppsluppen dansscen på en krog (ep. 9), en nästan högtidlig hyllningsdikt (ep. 14), en valthornsklingande sjöresa (ep. 25), en intim skildring av natur och lantliv (ep. 39), en bitter självuppgörelse (ep. 79). Mindre förfinade dansrytmer för skildringar av de mer ohämmade livet i Fredmans värld hämtade Bellman från s k kontradanser, folkliga sällskapsdanser av olika slag. För militära scener och personer (korpral Mollberg!) använde han naturligtvis militärmusik eller teatermusik; hans lån från franska opera-comiques är ganska många. En och annan symfoni eller stråkkvartett (Haydn, Wikmanson) har han skattat. En och annan svensk folkvisa har han utnyttjat. Men - som det vackert och sant har sagts - 'allt han för vid får i hans händer nytt liv'.
Några av Bellmans melodier är kanske helt hans egna. Det är särskilt två som man envist har utpekat som 'original', litet osäkert för all del men med en het önskan att så skulle vara fallet. Det är Fredmans sång nr. 32, 'Träd fram, du nattens gud', och Fredmans sång nr 64, 'Fjäriln vingad syns på Haga'. Om de melodierna skulle vara Bellmans helt egna så är det uppenbart att han var en tonsättare av de stora och benådade; i skönhet och behag har 'Fjäriln vingad' fått likar.
- Folke H. Törnblom
Product details
Binding:
Paperback
Publication Date:
1977-01-01
Publisher:
Albert Bonniers Förlag AB / Bonniers Viböcker
ISBN10:
9100420360
Condition
Show more
Show less
Show more
Show less
Good
The items bear minimal signs of past use, such as light scratches or memories in the form of markings. These signs of wear give the items a charming character and tell stories of their previous owners, while not affecting their functionality.
€18,49